lördag 8 december 2007

A Koi Story 1

Trots att det var i mitten av maj och sommar så spöregnade det. Koi stod i sina förkrympta shorts och önskade livet ur gympaläraren som inte hade förstått att duscha gjorde man efter gympan, inte under tiden. Sam sprang runt i cirklar och verkade som vanligt ha kul, även om ( eller troligen eftersom ) han inte gjorde alls som läraren hade sagt till honom att göra.
De skulle spela fotboll, och Koi hade faktiskt inte fått starta på bänken, men han hade i vilket fall som helst sett till att han hamnade där så fort som möjligt. Gympa var det värsta Koi visste, tillsammans med drygt femhundra andra saker, och han hade spenderat mesta av denna tiden åt att tänka på annat. Just idag var det extra illa, eftersom han frös och var blöt, och kombinationen av dessa två var en annan av de drygt femhundra sakerna som kunde få honom att förstöra vilken optimist som helsts humör.
Nu var det i alla fall inte lång tid kvar, Koi såg det på att till och med Sam började bli trött, så vid det här laget hade nog de flesta andra killarna, de som överhuvudtaget var med, det ganska tufft. De gick verkligen i en slö klass, men å andra sidan brukade de ofta bortförklara det med att man helt enkelt var slö i den här åldern ( ’den här åldern’ hade använts i drygt fem år nu, och var därför vid det här laget en väldigt lång ålder ) och att det var likadant i alla klasser. Faktumet att gympaläraren inte hade argumenterat emot detta tydde kanske på att de hade rätt trots allt.
När Sam började utföra en ganska så graciös dans blåste gymnastikläraren äntligen av för dagen, och Koi reste sig upp, samt började springa mot omklädningsrummet. Han ville vara först in så att han kunde vara först ut, och det här var nog den ända tiden på gympan som han verkligen hade energi att faktiskt prestera någonting som kunde kallas motion. Och inte var det bortkastat heller, för han kunde springa fort, det var bara det att han inte orkade, eller inte ville, i alla fall inte under gympatimmarna eftersom han hade bestämt sig för att det var tråkigt och rena självmordet och att han inte borde behöva vara med på grund av alla möjliga sjukdomar och allt vad han kom på ( men det mesta var faktiskt sant; han hade ganska dåligt immunförsvar och en massa mer eller mindre vanliga diagnoser som astma och lågt blodtryck, men det verkade inte spela någon så stor roll i det här läget ), men det brukade i regel gå ganska dåligt, och för det mesta fick han bara höra att det var just därför han behövde gympan extra mycket. Det var han inte ett dugg intresserad av att höra, så han hade vid det här laget gett upp hoppet.
Koi slängde av sig gympakläderna och lyckades på något sätt dessutom mer eller mindre slänga sig sina vanliga kläder, och skyndade sedan ut. Han duschade inte med de andra eftersom han helt enkelt inte ville riskera någonting. Inte för att någon i hans klass var särkilt snygga eller intressanta, för att inte tala om genomhetero hela högen (möjligtvis minus Sam), men han ville inte ha några mer halvsanna rykten som spreds igenom skolan. Det var ju inte precis så att han hade kunnat dölja att han stirrade efter killar medan alla andra verkade vara mer eller mindre sålda på varenda blond bimbo de kom över, och skoldagarna var inte helt fridfulla alltid, oftast var han glad om han lyckades ta sig hem utan blåmärken, men kanske var hans klass lite extrem vad gällde det där. Det hoppades han i alla fall. Han skyndade sig ut ur omklädningsrummet och kontrollerade att han inte luktade allt för illa, inte för att han visste varför, han hade ju inte precis ansträngt sig. Kanske var det blicken han fick av Tony, klassens centrum, skulle man kunna säga, som fick honom att inbilla sig att han luktade svinstia konstant. Han ignorerade det så gott han kunde och gick vidare mot skolgårdens slut, och tänkte att snart skulle han vara borta för dagen.
”Koi!” Koi stannade och vände sig om för att se Sam komma springandes efter honom.
”Ska du hem? Kan du inte vänta här? Jag vill inte hem ensam, det är tråkigt att vara ensam…” sa han och drog sedan med Koi tillbaka till omklädningsrummen, satte honom på en bänk bredvid ingången eftersom han visste hur Koi hatade att vistas i omklädningsrum.
”Vänta här, jag kommer snart.” sa han och log överdrivet, och innan Koi hunnit svara på någonting av det han sagt hade han försvunnit in igenom dörren. Koi visste mycket väl att Sam inte menade vad han sa, ”snart” var inte rätt sätt att säga det på, troligen mer ’om hundra år’, det var nämligen ungefär så lång tid han tog på sig att duscha, även om han var omgiven av andra duschande killar. Koi avundades honom, kanske inte för att han lyckades duscha med en massa killar, men för att han inte verkade bry sig så förbannat om allt. Han suckade lite och tittade sedan ner på sina skor, som troligen inte bara var slitna på grund av att han gått mycket i dem (eller att han hade klippt lite i dem… ), utan snart skulle de troligen falla ihop på grund av att han stirrade så mycket på dem. Varje gång.
Efter ungefär en kvart som kändes som tre timmar kom Sam ut igen, håret var uppsatt i en pokémon-handduk.
”Klar.” sa han glatt och log megastort, och Koi log tillbaka så stort han kunde, det såg troligen ut som om de tävlade om vem som log störst, men det kanske de gjorde också.
”Det tog bara hundra år.” kommenterade Koi medan de började gå mot skolutgången igen.
”Man måste väl se till att hålla sig vacker.” svarade Sam snabbt. De hade nästan nått skolgrinden, och Koi började känna sig lättad, ännu en dag avklarad. Men inte då.
”Ey! Bögen!” Koi stannade till, och Sam drog i hans arm.
”Skit i det.” försökte han, men Koi vände sig om, som om ’bögen’ var något slags smeknamn som han lydde till. Tony kom ner mot dem, tätt följd av några av hans ”underhuggare”.
”Och vart ska ni då? Hem och knulla kanske?” sa han och hans röst följdes av skrattsalvor.
”Ja, vill du vara med eller?” Sam var ju bara tvungen att ge igen, helst tio gånger värre. Koi ville helst av allt bara försvinna. Skorna. Fokusera på skorna.
”Försöker du vara lustig, kanske?” Tony drog tag i Kois lediga arm.
”Det funkar inte så bra.” fortsatte han sedan, och ett elakt flin spred sig över hans ansikte. Han drog till i Kois arm, tillräkligt hårt för att få honom att ge ifrån sig ett litet pip av smärta.
”Men tänk om jag vill ha honom för mig själv då?” sa han och återigen följdes hans ord av spridda skratt i bakgrunden. Troligen något slags ’som om’-skratt. Koi kände för att kräkas.
”Du får ta och dela med dig lite, jävla ego.” svarade Sam, men drog inte i Koi eftersom han i alla fall hade insett att han inte var ett dragrep. Tony puttade ifrån sig Koi så att han snubblade över Sam, vilket slutade med att de båda trillade ner på marken.
”Böghög!” ropade Sam så högt han kunde och log glatt, som om ingenting av det som hade hänt spelat någon som helst roll för honom. Det hade det troligen inte heller. Tony såg på dem med en äcklad min, och spottade sedan alldeles för nära Kois öra.
”En dag tänker jag ta dig, din jävla bög.” sa han och gick sedan iväg. Koi satte sig upp och såg efter honom.
”… Jahaja, det är väl bäst man skyndar på lite, nu när man inte är den ända som är ute efter dig.” sa Sam och satte sig upp han också, medan Koi klev av hans ben och gav honom en konstig blick, han var inte direkt på humör, men å andra sidan ville han inte att det skulle synas att han faktiskt var rädd för Tony.
”Neh, det är lugnt, han är inte min stil…” sa han och Sam skrattade lite, det var nog ganska uppenbart att även om Tony skulle vara bög rätt igenom så passade de ungefär lika bra ihop som en orm och en gräshoppa.
”Tur för mig. Och dig också, kanske…” sa han och reste sig äntligen upp.
”Väldig tur för mig.” sa han och ryste lite, och började sedan gå.
”Egentligen var det en ganska bra idé med böghög på skolgården, vi borde göra det ofta. Till slut kanske vi blir flera stycken.” la han till och log stort. Sam log tillbaka.
”Hoppas inte för mycket, bara.” svarade han och snart hade Koi glömt allt som hade hänt, som om det aldrig inträffat.

Egentligen hade de på ett tidigt stadium planerat att de skulle gå hem till Sam och göra klart läxorna så att de kunde göra annat sen, men istället hamnade de mitt i stan, med alla läxor kvar att göra, och med munnarna fulla av onyttigheter och plånböckerna lättare än vad de varit innan. De hade inte stött på Tony mer heller, vilket var ännu en lättnad, i alla fall för Koi (Sam verkade nästan mest bara tycka att det var kul att ha någon att mucka med, medan Koi kände för att trycka ihop sig i ett hörn och inte synas), som inte hade tänkt vidare mycket på vad som hänt alls. Kanske mest för att han inte orkade, men också eftersom Sam var bra på det sättet att det var omöjligt att tänka på någonting som man inte blev glad eller hyper av när man var med honom.
Sam verkade lagt märke till att Koi var lite borta, och höjde därför handen och petade lite på hans näsa.
”Jag har din näsa.” sa han sedan i en smått retsam samt överdrivet barnslig ton, och Koi kände efter om näsan var kvar eller inte, eftersom Sam hade en föga udda egenskap att lyckas få det att se ut som om han faktiskt höll i en näsa.
”Nehe, du ljuger.” svara Koi och petade tillbaka.
”Nu har jag din näsa.” sa han sedan och Sam snodde då istället Kois godispåse.
”Nu har jag dina salta gubbar som gisslan och jag kräver min näsa tillbaka.” sa han och plockade upp en godisbit ur påsen. Koi började panika smått, han visste väl inte hur man gav tillbaka näsor. Han försökte med att peta lite till på Sams näsa, men antog att det inte funkade så bra eftersom Sam då började tugga på godisbiten. Med öppen mun. Inte ens Koi gjorde det, och egentligen inte Sam heller, men han ville troligen dra till sig lite extra uppmärksamhet. Och det gjorde han också. Koi vågade inte titta efter så noga, men han var ganska säker på att Sams överdrivna smaskande var öronbedövande för de flesta i den delen av staden.
”Hur ger man tillbaka en stulen näsa?” frågade Koi desperat, och efter ungefär en halv minuts tuggande till svarade Sam enkelt:
”Jag vet inte.” och log sedan stort och oskyldigt. Koi suckade uppgivet, och tittade ner på sitt tomma knä; godispåsens enda rätta hem. Sam log nöjt och tittade bort ett tag, troligen hade han sett någon snygg människa, och tänkte snart vända sig om för att meddela sin upptäckt till Koi. Koi tog genast chansen att så snabbt han kunde rycka tillbaka påsen, vilket slutade med att de satt med var sin del av påsen i handen, medan de något snopet kikade ner på innehållet, som spridits ut liksom på måfå på marken under dem.
”… lyckat.” mumlade Sam medan Koi mer tänkte på faktumet att han hade betalat för det där.
”… jag svär hederligt med handen på hjärtat att du aldrig någonsin ska få tillbaka din näsa.” svarade Koi tyst, och de reste sig sedan upp för att ta sig därifrån innan någon hann komma på dem med att rymma ifrån brottsplatsen och tvinga dem att städa upp.

För säkerhets skull hade de sprungit den mesta vägen därifrån, troligen mest på grund av att det godiset de faktiskt fått i sig gett dem överskottsenergi. Om detta var fallet så var denna energi i alla fall inte existerande längre, och både Sam och Koi var tvungna att sätta sig ner i närmaste trappa efter att de kommit ut ur stadens centrum. De hade en bilväg över sig, och bullret av motorer och människor som gick respektive åkte gjorde det svårt att konversera, för att inte tala om det att de knappt orkade lyfta ett finger.
”Inget mer godis för dig, Koi.” sa Sam strängt när de hade hämtat sig lite.
”Inget mer Pokémon-tv-spel för dig i så fall.” svarade Koi och la sig ner på stentrappan, vilket var föga obekvämt.
”… vi får helt enkelt dela upp det så att jag äter och du spelar.” beslutade Sam, och de blev tysta ett tag. Koi satte sig snart upp igen, och tillslut reste de sig upp för att gå därifrån, troligen hem till Sam, eftersom hans föräldrar brukade komma hem sent, och Melanie brukade inte tycka om att han tog hem kompisar om han inte var ”tvungen”. Eftersom han inte ännu kommit på ett tillfälle då han skulle vara tvungen att ta med en kompis hem, så hade de gjort en tyst överenskommelse att de var hos Sam om inte annat bestämdes.
”Hur är det med Melanie?” frågade Sam efter ett tag, egentligen var det väl en fråga som måste ställas då och då, men Sam verkade tycka att Melanie och hennes upptåg var ganska intressanta (vilket de säkert också var, ifrån ett behörigt avstånd), och det var ganska vanligt att han frågade om henne.
”Illa men bättre än vanligt, antar jag.” svarade Koi och såg upp på Sam, som hade sparkat till en sten en aning för hårt, kanske, men lyckligtvis träffade den inga dyrare material.
”Hon skulle nog behöva en pojkvän.” sa han medan Koi studerade stenens färd igenom luften för att sedan landa på en överskött tomt med onaturligt grönt gräs. Koi undrade smått om de stolta ägarna kanske använt hårfärg för att få till det.
”Eller en flickvän.” han drog bort blicken ifrån gräset som om det bländade honom.
”Eller båda.” svarade Sam muntert och sparkade till en annan sten lite hårdare, som om det hela bara var ett test för att se hur hårt han kunde sparka innan stenen träffade någonting som skulle skrika till och säga ifrån. När Sam testade saker brukade det sluta med att någon skrek till och sade ifrån, och Koi brukade ofta se på med ett roat ansiktsuttryck när detta hände.
Denna sten studsade in i en vägg för att sedan landa nästan precis framför Kois fötter. Koi stannade och såg på den, men var för lat för att sparka iväg den igen.
”Tråkmåns.” sa Sam och sparkade på ytterligare en sten, som åkte rakt in i ett fönster och orsakade en liten spricka.
”Ops..” sa han och drog med Koi därifrån, eftersom han inte hade vidare lust att betala nya fönster hit och dit. Så generös var han inte, men tillräckligt generös för att ge fönsterägarna en anledning till att byta fönster.

När de till slut nådde Sams hem hade de fått fly ifrån olika sorters mindre allvarliga sattyg som Sam hade kommit på, och var vid det här laget ganska trötta.
”Hallååååååå?” ropade Sam när han kom hem, trots att de båda var ganska säkra på att ingen var hemma, förutom hunden, som skällde lite på dem och sedan började hoppa runt Kois ben som om han var en majstång. Koi satte sig ner för att klappa honom medan Sam stängde dörren och låste, eftersom han inte ville att tandtrollen skulle komma inspringandes på led och sno deras senap. Det var i alla fall vad han brukade säga.
”Trixel. Gå och ät.” sa Sam till hunden, Trixel, som genast började tugga på Kois skor.
”… Kois tåbira… om det var det bästa han kunde hitta så tycker jag verkligen synd om honom.” mumlade Sam och gick sedan in i köket för att fixa en lite mindre dödlig kost åt djuret, medan Koi försökte rädda sina skor ifrån att gå i två bitar (de var väldigt nära att göra det redan innan hunden hade börjat använda den som tuggleksak). När han var klar fick han gå och plocka upp Trixel för att sedan sätta honom vid maten, som om det var det ända sättet att skilja honom ifrån Kois stackars arma skor som aldrig skulle bli vad de varit. Men kanske med lite tråd och en nål skulle de komma nära. Koi ställde sina skor utom räckhåll (för säkerhets skull) och gick sedan efter Sam in i köket, där han satt på huk vid Trixel som för att kontrollera att han åt. Det påminde Koi motvilligt lite om vad hans föräldrar brukade göra med Melanie. Vad de inte visste var att det mesta som gick in mot hennes vilja ofta kom upp igen efteråt. Han sköt bort tanken och försökte koncentrera sig på Sam och Trixel, vilket inte heller var särkilt glädjande, eftersom Trixel inte hade världens renaste bordsskick och verkade vilja smutsa ner så mycket som möjligt av golvet och samtidigt smaska så högt som möjligt. Plötsligt var det klart vart Sam hade fått sitt dåliga-humör-bordsskick ifrån. Koi rös lite men satte sig i alla fall bredvid Sam på golvet och de tittade på när hunden åt, trots att ingen av dem (förhoppningsvis) tyckte att det var särkilt intressant. Detta gav dem dock lite tid att tänka. Koi satt och tänkte på väldigt avlägsna och för allmänheten tråkiga saker, medan Sam satt och planerade den perfekta busringningen. Han kom visserligen inte fram till någonting vidare kreativt, annat än att han lyckades utveckla en väldig lust att busringa.
”Kooooooi, jag vet vad vi gör.” sa han till slut och log stort.
”Vi kan inte äta godis och inte spela pokémon, så vi kan ringa någon vi inte känner och berätta att vi inte kan äta godis eller spela pokémon.” Sam såg stolt ut över sin idé, och Koi hade nog också varit ganska stolt om det varit han som kommit på det. Han var stolt oftast så länge han kom på någonting alls.
”Det låter produktivt.” sa han trots att han inte var säker på vad produktivt var. Det syntes på Sam att han inte heller var säker, eftersom han bara log ännu större och nickade instämmande.
Sam sprang in i vardagsrummet och slängde sig uppochner på soffan. Koi vågade sig inte på detta eftersom han förra gången han försökt hade han glidit ner på golvet och slagit i huvudet, och det hade inte varit ett dugg kul. Därför satte han sig istället på golvet och studerade när Sam slog ett random nummer.
”.. hallå?” sa han efter ett tag och Koi satte sig lite närmare för att höra.
”Vi kan inte spela pokémon spel.” sa Sam med en ledsen röst, och satte på högtalaren så att Kois andetag inte skulle höras i luren.
”Vem talar jag med?” en kvinnoröst. Koi fnissade lite.
”Tomtenissarna Pick och Mick.” svarade Sam glatt, och snart hörde det ljudet av att personen i andra änden av linjen la på.
”Tråkmåns.” muttrade Sam muntert och började slå ett annat nummer. Efter några signaler plockade någon upp luren, men sa ingenting.
”Vi kan inte spela pokémon spel.” sa Sam i en klagande röst igen, och Koi flyttade lite på sig för att höra bättre och kunna säga någonting om det skulle behövas.
”… stackars små troll.” svarade en röst som inte alls passade till vad som sas.
”Vi veeeeet.” svarade Koi och Sam i unison, och funderade sedan på vad annars man kunde kläcka ur sig… var det för sent att påpeka att de inte var troll utan rosa tomtenissar?
”Vad gör du?” frågade Koi till slut och Sam gav honom telefonen, samt försökte ta sig ur den krångliga ställningen och sätta sig som normalt folk skulle förväntats sitta.
”Har en otrolig löjlig konversation med två otroligt löjliga troll som jag inte känner.” svarade rösten och Koi tyckte att den lät lite väl självsäker. Men vem gjorde inte det i telefon?
”Aku desu.” sa Koi och kände sig stolt, nu kunde han minsann inte säga någonting. Moha.
”Baka desu.” svarade rösten och Koi tappade nästan telefonen.
”Ursäkta vaddå vad sa du vaaaaah?” sa han och Sam trillade ner ifrån soffan i skrattkramper, troligen åt Kois besvikna blick.
”Baka desu, sa jag. Baaaaka.” svarade rösten och Koi såg bara mer och mer förvånad ut, medan Sam försökte ta sig upp från golvet, utan vidare resultat, eftersom hans blick hela tiden landade på Kois ansikte och fick honom att trilla ner igen i nya skrattattacker.
”Vad håller ni på med?” frågade rösten, vars ägare Koi nu hade utnämnt till den tråkigaste och mest egoistiska japanen med konstig dialekt någonsin.
”Vi har böghög.” svarade Koi trots att det inte var sant, han skulle minsann få personen i luren på fall.
”Trevligt.” svarade rösten med en smått sarkastisk röst, men å andra sidan verkade allt han sa vara sarkastiskt. Dumma, dumma röst.
”Har vi inte alls det Koi ljuger!” ropade Sam efter ett tag, och lyckades sedan sätta sig på soffan.
”Ja, Koi verkar ju vara en ganska desperat person. De brukar ljuga.” svarade rösten, vilket resulterade i att Sam trillade ner på golvet igen, och verkade nu bestämma sig för att ligga kvar där ett tag och rulla runt i hjälplösa skrattkramper.
”Jag är inte desperaaaat. Jag visste inte ens att man kunde vara det som person.” sa Koi och petade på högtalaren, eftersom det var ungefär allt han kunde göra för tillfället.
”Det är kanske just det. Jag slår vad om att du skulle kunna kyssa en hund om den bad dig.” Koi såg lite konstigt på luren, om en hund bad honom.. trodde han att han kunde skälliska kanske?
”Om hunden lyckades be mig om det så är det så klart jag skulle göra det. Om den slösat sin tid på att lära sig be mig om det, då måste man ju ställa upp. Men då är det väl hunden som är desperat, inte jag?” sa han och funderade lite på hur det skulle låta om en hund bad honom om det, medan Sam rullade runt på golvet och såg ut att kvävas en aning.
”Du tänker för mycket.” Koi blev faktiskt glad av att höra detta, inte för att han trodde en sekund på att det stämde, men att personen i luren hade missuppfattat honom så mycket om han faktiskt trodde på vad han sa nu, att ingenting av vad han tidigare sagt om honom kunde vara sant. Detta var väldigt lättande.
”NEEEJ JAG DÖÖÖÖR!” ropade Sam ifrån golvet och Koi funderade på att trycka av högtalaren; han ville trots allt inte ha ihjäl Sam.
”Det gör vi alla.” svarade rösten och Koi började bli lite irriterad; han var ganska säker på att Sam inte hade menat för honom att svara på det där i vilket fall som helst.
”Inte jag. Jag leeeeveeer.” sa Koi bestämt till telefonen, och kanske var det tur för den att den inte var en människa för tillfället.
”Ja, men du dör också. Samtidigt.” Koi petade återigen på telefonen. Han dog inte ett dugg, det var han säker på.
”… optimist där.” muttrade Koi lite trött, men kanske var detta inte bara megatråkigt, för Sam hade i alla fall hämtat sig, och satt nu upp som vanligt (så vanligt som han skulle åstadkomma), och kollade lite förhoppningsfullt på Koi, som om han väntade på att han skulle ge honom en ny anledning att lägga sig ner och skratta så att tårarna rann.
”Någon måste ju vara det också. Du verkar fylla den rollen ganska bra.” rösten lät lite tyngre än vanligt (Koi hade inte trott att detta varit möjligt och såg därför lite snopen ut, och Sam började fnissa lite smått åt detta), men trots sin reaktion så kände han sig ändå ganska nöjd med detta. Det hade trots allt nästan varit en komplimang, eller i alla fall någonting som lätt skulle kunna tolkas som en komplimang. Eller? Koi hade självklart hoppats att rösten skulle tystna här och vänta på svar, och hade till och med hunnit öppna munnen för att svara när han hörde att detta tydligen inte var allt.
”Funderar du aldrig på varför du lever? Och vad som skulle hända om du inte gjorde det längre? Tänker du aldrig att ingen skulle sakna dig ifall du försvann?” Kois humör sjönk, som många andras humör troligen också skulle göra. Detta var ju trots allt inte det lyckligaste man kunde höra.
”Neeeh…” svarade han tillslut, men han ljög. Så klart. De flesta hade troligen känt så någon gång i sitt liv, kanske inte så starkt som killen beskrev det, men i alla fall någonting i närheten. Koi själv hade ett väldigt starkt minne av just detta, men han kunde inte komma ihåg när han någonsin kunde ha känt så. Visserligen var det mycket av hans liv som han inte kom ihåg alls; de åren han bott i Japan hade han inget som helst minne av, men han tyckte fortfarande att han i så fall inte borde minnas hur han mådde under den tiden heller i så fall.
”Du ljuger igen. Du kanske tycker att du sticker ut, men i grunden är du precis som alla andra.” sa rösten, och Koi började mer och mer tycka att det kändes som om den kom ifrån hans eget huvud än ifrån telefonen som han hade i handen.
”Du verkar tycka ganska högt om dig själv, du med.” svarade Koi lite buttert, och såg efter Sam, som verkade ha gått iväg. Troligen till köket för att hämta någonting som kunde göra honom ännu mer hyper.
”Det ligger i min natur.” fick han som svar, och han började misstänka att samtalet snart skulle ta slut. De hade inte så mycket mer att säga varandra. Eller, i alla fall ingenting som någon av dem faktiskt tänkte säga.
”Förklaring men inte ursäkt.” mumlade Koi, han var ganska säker på att det var så man brukade säga. Eller någonting liknande, kanske.
”Du känner inte mig, och jag känner inte dig heller. När vi lägger på kommer vi aldrig höra av varandra igen och om några månader kommer du ha glömt bort mig totalt. Så vad bryr du dig om ifall jag är självisk eller inte?” för första gången kunde man höra någon slags känsla i rösten, och den lät genast mer mänsklig. Koi kunde med detta lista ut att personen i luren troligen inte var särkilt gammal.
”Även om jag inte kommer höra av dig mer så kommer någon i alla fall göra det, och det räcker för mig. Spänn av lite, gå ut på stan och sjung som om du vore galen.” sa han och kände sig föga klok.
”Om jag skulle göra det så skulle jag vara galen.” fick han som svar, och nu kände han sig inte lika smart längre. Killen verkade lyckas förstöra allting om han bara ville tillräckligt mycket.
”Var galen, då. Så farligt är det faktiskt inte.” Koi talade inte bara blint; han visste precis hur det var att vara galen och han kunde inte se någon som helst nackdel med det.
”Kanske inte för dig. Men återigen; du vet inte vem jag är. Jag skulle lika gärna kunna vara kungen, för allt du vet.”
”SAM VI BUSRINGDE KUNGEN!!” vrålade Koi och anade nästan en någonting-nära-inpå en fnissning ifrån andra sidan linjen, men antog att det var lika bra att inte kommentera detta. Det kunde väl lika gärna ha varit en nysning.
”Wäääi, då kan jag kryssa för det på min ’att göra’-lista.” ropade Sam tillbaka och Koi log nöjt, även om ingen kunde se det.
”Men nu får du ta och dissa kungen, för jag har bestämt mig för att vi får spela pokémon spel och äta godis igen nu.” Koi vart faktiskt lite besviken av att höra detta, för trots att personen på andra sidan luren var en riktig tråkmåns så kunde han fortfarande inte hjälpa att han var smått intresserad av honom.
”Nej du herr konung-sama, nu måste jag lägga på och spela pokémon.” sa han och hoppades att personen inte skulle lägga på utan att säga hej då.
”Sayonara, baka.” Koi gav ifrån sig ett högt, klagande läte medan Sam tappade en plastskål i golvet och dränkte huset med nya skrattsalvor.
”Du är ond. Vad heter du?” frågade han snabbt, samt hoppades att det inte varit någonting i skålen som Sam tappat.
”Yuri.” Koi funderade ett tag, det betydde väl någonting väldigt ont? Nej, det gjorde det inte, inte vad han kom på i alla fall.
”Gulligt. Det får mig att tänka på rosa små teddybjörnar. Hej då, teddybjörn.” sa han och hoppades att detta skulle ha åtminstone en liten inverkan på killens humör.
”Vi ses, troll.” svarade han och sedan pep det återigen för att vittna om att han hade lagt på. Koi tryckte på den röda luren och såg sedan lite fundersamt på telefonen. Killen var kanske lite tokig ändå.
”Koooooi, skynda.” Koi reste sig upp när han hört Sams klagorop, och började sakta gå uppför trappan, och resten av dagen gick inte heller åt till läxorna som de i början av dagen planerat att spendera tiden med, utan istället att spela pokémon spel och frossa godis.